När ångesten knackar på.
Jag får inte fram ord, för mycket virvlar runt i mig för att jag ska kunna få begripliga meningar.
Den jag trodde minst att jag skulle prata med (sorry vännen) är faktist den som förstår och lyssnar mest! Och dem jag alltid gått till är inte där. varför känner jag mig så bortglömd och ensam, jag är inte ensam, jag har många som bryr sig. men kanske ingen som ser mig för den jag är. och faktist inser mitt värde. dem viftar bort mina bekymmer, för dem är inte "alvarliga" nog, bara tönterier, inte riktiga demoner?Dem pratar bort det utan att bara lyssna. hur ska jag kunna se mitt värde om jag tas för givet av alla andra? är jag för dålig att sända ut singnaler på hjälp? men det har aldrig varit ett prob förut, du har alltid sett och känt att nått är fel, trots att jag tjurskalligt nekat. Ångest är nånting alla får, och jag är glad att mina "demoner" inte är fullt så elaka som andras kan vara. men dem kommer och skapar ofog dem med ibland.
Tack Anna för att DU lyssnar och förstår.
Time for bed.
Jag kommer alltid finnas här för dig gumman, oavsett vad! Äen om vi har närmare 50 mil mellan oss nu (när du bor i Norrtälje) så kommer jag ändå alltid finnas hos dig! Vad det än är så finns jag här, lyssnar och försöker förstå och stötta dig på bästa sätt!
Kramar